Researcher startade 2003 (egentligen 2002) och var vad jag vet den första bloggen om reklam skriven på svenska.
Ett tag försökte jag med gigantisk hjälp av Åsk W att skapa en sorts reklam-diggklon men det blev aldrig bra: jag hade inte tid.
Så nu har jag försökt att lösa några problem, uppgraderat till en ny wp-installation och låter nu Researcher vara ett arkiv.
Mitt nya företag Strandh DigitalPR hittar du här och min andra blogg Deepedition hittar du här.
Även om jag helst skulle vilja ge cred till att man försöker så känns de senaste utomhuskampanjerna i kreativ anda feltänkta. Säkert är det McDonalds och DDB Sthlms prisade servettgrejer som gett input och inspiration till såväl Glocalnet som Månpockets senaste alster men då Donkans handlade om upplevelse har man både i Glocalnet och i en av Månpockets annonser (där det ser ut som någon målat “Tyskjävel” över Camilla Läckberg) valt att sätta ett fult och nedskräpande/förstörelsetänkande på annonseringen.
Varför? När det gäller Glocalnet så skulle det alltså implicera att de inte satsar på kvalitet i säg klister? Problemet blir att då de flesta busstoppar inte ser ut som deras bakgrund gör blir det fel (varför inte lägga en liten affisch på riktigt) och när det gäller Månpocket så bygger det hela på att leka med ett samhällsproblem – klotter.
Jag kan också fundera över varför JC Decaux och Clear Channel väljer att tillåta detta eftersom det faktiskt implicerar att de inte sköter sina åtaganden – att människor är vana vid att det är illa uppsatta affischer eller att det klottras på deras busstoppar och stortavlor.
Även målgruppernas uppmärksamhet kan man fundera över. Om nu förstörelse och klotter är så vanligt att man som reklamare väljer att använda det i själva kampanjerna – då är ju sannolikheten stor att de som ska möta och beröras av reklamen faktiskt tänker “äh, förstört” och tittar inte. Människor gillar det som faktiskt är helt och rent – reklam som ser ut att ha blivit förstörd bryr man sig inte om; filtreringen fungerar så i våra medvetanden. Jag betvivlar att den “aha”-upplevelse som kreatörerna hoppats på faktiskt sker.
Så det hela bygger på samma grundteorem som gerillareklam gör – men skapas utifrån förväntade och tillvanda förhållanden; därmed slår den antagligen rejält fel. Tror jag. Vad tror ni?
Bra: Cancerfonden och WW/TBWAs kampanj för en extra dag i livet. Genomtänkt och relevant för “erbjudandet”. Vad skulle du göra med en extra dag – och om man ger pengarna kan fonden skapa förutsättningar för att ge cancerpatienter en extra dag att leva.
Dåligt: Månpocket och Ruth. Så förväntat och trist. Krävs att man vet vad böckerna handlar om för att koppla “förstörelsen” – och vilket kändisskap som Camilla Läckberg och Pascalidou behöver bygga vet jag inte. Likt den kampanj där författare hade T-shirts med “upprörande” citat på.
Nu har jag tagit bort alla drafts som legat och släpat. Clean slate. Vi får se vad det innebär.
Som strateg och planner så är det ofta olika ord definierar viktiga delar av en strategi. Ett ord som används bland många är “hygienfaktor”. Betydelsen handlar om att det är en faktor som är självklar och som därmed inte behöver (eller inte borde behöva) diskuteras. Jag blir störd av ordet, störd av att jag många gånger tror att det leder tanken fel hos den som lyssnar – inte sällan en marknadsavdelning eller än värre – ledningsgrupp på företag.
Fr a så menar jag att det egentligen stör mer än den ger. När jag jobbar med exempelvis värden hos ett varumärke pratar jag hellre om strategiska, taktiska och nödvändiga värden där de sistnämnda motsvarar vad andra kallar “hygienfaktor”. Exempelvis menar jag att det numera är meningslöst att prata om “kvalitet” hos en produkt – det är en förutsättning – ett nödvändigt värde. Eller som i det fall som triggade igång mig den här gången: Bison skriver om Telias idiotiska prissättning av abonnemangen för iPhone att
Datatrafik på internet och i mobilnätet ska vara som ström i eluttaget, dvs inte en exklusiv tilläggsprodukt – utan en given hygienfaktor inom alla abonnemang.
Jag håller med honom i allt han skriver men upplever att det snarare skulle vara vettigare att säga att datatrafiken är en självklarhet. Det kan vara jag men för min del är inte en “hygienfaktor” något annat än en sak man väljer att göra utifrån en mer ytlig tanke. Jag kan ha fel.
Ordet hygien handlar inte om självklarhet eller är per definiton betydelsebärare av “nödvändiga faktorer” – det handlar om renlighet och om att öka människors hälsa. Men som ord för värden hos ett varumärke kräver det ett antal laterala hopp och mycket förförståelse för att egentligen förstå vad det står för.
Vad tycker ni?
ICANN räknar med att rösta igenom en fullständig revolution när det gäller domännamnen – helt enkelt att det strikta toppdomänsnurrandet försvinner:
Under the new plans hundreds of new domain names could be created by the end of the year, rising to thousands in the future.
Individuals will be able to register a domain based on their own name, or any other string of letters, as long as they can show a “business plan and technical capacity”.
Companies will also be able to bid for addresses based on their brand names, although some believe they maybe faced with too much choice.
“Does Tesco want .supermarket or .groceries?” said Graham Hales, of branding consultancy Interbrand.
“Or maybe it wants .value or .everylittlehelps. The choice is endless.”
Internet förändras radikalt – både inuti och utanpå.
Den nya enkla bloggen Macrykten (vars nivå på ryktesspridningen är ungefär på skolgårdsnivå) väljer att dissa mina automatlänkningar från del.icio.us – men bryr sig självklart inte om andra inlägg. Det må vara hänt – men Andreas Hassellöf som står bakom den (och som verkar inte riktigt ha tålamod med bloggande) är tillräckligt inbilsk för att inte inse att sociala medier handlar om att konversera – att ge fan i att tillåta kommentarer som är kritiska är inte att jobba med sociala medier.
Uppdatering: Ah, nu förstår jag. Regdex och ett gäng scripts så har han fixat en blogg som helt enkelt snor inlägg – och dissar dem automatiskt. Underlig idé. See you in the Akismet fandango, idiot.
Kontaktmannen har råkat ut för en annan som totalt missat det här med kommentarer och använder sin wordpressblog till megafånerier: YAP.
Uppenbarligen en IT-människa och efter de senaste veckornas idiotiska händelser i ett av våra sociala medie-projekt så är jag inte förvånad.
Det verkar som om sommaren är årstiden för troll och personer som inte förstår vad en blogg faktiskt är. De borde kanske gå våra kurser?
Researcher har funnits sedan 2002, även om arkivet är till januari 2003 då första året var lite si och så med öppenheten för bloggen. Under senaste året har det hänt mycket: ett antal byråer har startat sina egna bloggar och därmed kan de ha en högre mängd postningar (kollaboration är bra), Reklamfeber och andra bloggar som i princip endast puffar ut kampanjer utan analys kom till – och petade bort Researcher ur mångas sinne. Sen har mitt liv förändrats: jag är nu delägare och creative planner på en byrå som går som tåget. Jag sitter i styrelsen för MID och jag jobbar som föreläsare och strateg runt sociala medier tillsammans med bland annat JMW Kommunikation. Samtidigt har min andra blogg vuxit: Deepedition.com är numera relativt välsedd som såväl politisk som allmän blogg. Jag och Sofia startade Same Same But Different som i vissa fall tar upp frågor som annars antagligen skulle hamnat på Researcher.
Så frågan är nu: vad ska jag med Researcher till?
Och samtidigt vill jag fråga de (få) som fortfarande läser den: vad vill ni att jag ska göra med Researcher? Jag ser ett antal möjligheter:
Berätta vad ni tycker – hjälp mig ta ett beslut.
Idag har jag hört så mycket dumt att jag funderar på om mina öron faktiskt sitter kvar.
1. Men TV är ju säljdrivande!. Från nån som borde veta bättre. TV är fr a varumärkesdrivande. Det finns ytterligt få produkter som från att gått i TV direkt skapa sälj: knappt TV-shop gör det. Säljdrivande är designen i hyllan. TV driver varumärkeskännedom som sedan triggar att göra valet i hyllan.
2. Inga storföretag använder sig av YouTube. Näjustnej: Chrysler är ett litet källarföretag, Philips är ju rätt lokalt. Sun Microsystems rena hemmapularna inom tekniksektorn. Amerikanska flottan är ju knappast speciellt vittomfattande. Intel kanske inte intresserar den it-avdelningsmänniska som gav uttryck för sin… kunskap? Eller Peugeot? Och Post-It-lappar är ett okänt fenomen antar jag? H&R Block har hand om skatteåterbäringen i USA. Det är ju en liten affär det… För övrigt är ju Deloitte knappast speciellt kända inom revisionsbranschen. Eller? För att inte tala om det lilla regionala och globalt ointressanta presidentvalet. Nog bäst att man håller sig därifrån.
3. Att använda sig av bloggar och sånt är farligt eftersom kinesiska hackare ((Är det så att ICA-kuriren och en massa tidningar har installerat skadliga trojaner på en massa datorer? Jag måste missat årets grej…)) kan lägga skadlig mysql-kod på sidan och sedan blir man hackad internt. Att undvika att använda sådant är bättre – det skyddar varumärket.. Jo. Det är ett känt faktum att ju mindre man pratar om sitt varumärke – desto mer skyddat är det. Bäst är ju att ha ett helt hemligt varumärke, helst ska man själv inte ens känna till det egna varumärket. Då kan man inte skada det.
Heimer & Company har jobbat med Tågkompaniets Sommarkortssatsning. Klimatvänligt men fr a människovänligt.
Forsman & Bodenfors vann Media Grand Prix i Cannes för AMF Pension. Nu är Mindshare lite putta att de inte fick vara med och ta emot priset. Efter gårdagens FRA-beslut känns det lite skönt att vissa saker aldrig förändras – reklambranschen är fortfarande ett gäng primadonnor.
Det har varit mycket med jobb, med FRA-lagen och såna saker. Men att gratta GOSS för deras gateio nere i Cannes måste jag försöka att hinna med. Och det verkar som om förra årets krigsrubriker om “krisen i svensk reklam” fått lite schwung eftersom det verkar som om ett antal olika svenska reklamdelar kommer ta diverse priser.
Jag vet inte – men det här gränsar till att vara riktigt dåligt. I stil med Håkan Södergrens och gängets VM-låt…
och hallå: “en hel värld ser på oss”. Eurocentrism så det skvätter om det…
Tyvärr kan jag inte påstå att Oddsets reklam är mycket bättre:
Borlänge har börjat att informera och visa för sina egna medborgare hur Borlänge faktiskt växer. Ett bra tänk i grunden. Bland annat satsar man på veckovis info-annonsering i tidningarna liksom att bussa runt intresserade innevånare för att visa allt som byggs och så vidare. Intern place branding, att omskapa borlängebornas egna bild av staden. Det är bra tänkt.
Tyvärr verkar marknadsföringskunnandet sluta där. Förutom att man skriver yxigt i dessa annonser så är bildvalet fullkomligt surrealistiskt. En byggskylt. En byggskylt?
Det är någon som tänkt väldigt konstigt.
Jag jobbar mycket med att arbeta fram behovsanalyser och utifrån det jobba med strategiska planer, fr a när det gäller företags digitala närvaro liksom att alla kommunikationsplattformar som jag tar fram visar på ett behov av ett fullkomligt nytt tänkande hos företagen, inte bara i grunden, utan också runt informationens plats.
Det kan vara nervpåfrestande eftersom det ofta innebär att man får höra
men ingen av våra anställda använder ju de där teknikerna
Jag spenderade nån timme inatt i totalt mörker med att fundera över varför energibolag och kommuner inte använder sig av de tekniska möjligheter som finns i samband med ex.vis ett elavbrott, där jag också fick samma kommentar – att det är så få som använder sig av teknikerna som finns (i det här fallet Twitter/microblogmöjligheten som snabb informationsbärare).
För mig står det klart att allt i grunden handlar om vilka incitament man skapar för att få användare att använda olika digitala format. För information bygger trygghet – och en konsument eller anställd som känner sig trygg odlar tilliten till företaget. Vågar skapa en relation med varumärket – och det är svårare att vara “otrogen” i en relation där man faktiskt är trygg.
Möjligheterna till att öka tryggheten genom att informera, och öppna upp för en konversation genom kommentarer etc. med sina användare; anställda och konsumenter är inte farlig – om man inte räknar in möjligheten att chefer och liknande måste släppa lite av sin makt. Individualiseringen är inte detsamma som en subjektifiering utan gruppens vishet bygger en starkare möjlighet ((observera att jag skriver möjlighet. Jag är beteendevetare, jag vet att en grupp lätt kan föras helt fel om man väljer att använda sin propaganda på det sättet)) till objektivt mer sann kunskap.
Jag menar att användandet av nya tjänster inte handlar om vare sig innehåll eller det sociala per se, utan om incitamentet för varje individ; nyttan för mig som konsument, anställd eller användare. Det är idiotiskt att tänka sig att man ska “vänta in” majoriteten till att börja ad hoc-använda olika tjänster när det snarare handlar om att marknadsföra sin tjänsteimplementation utifrån den nytta det kan ge för varje individ i att bli trygg i relationen till företaget, organisationen (i.e varumärket).
Ett briljant exempel ger exempelvis Jocke Jardenberg när han berättar om sin mammas digitala liv. Och i de kurser som HCO och JMW håller är en av de mest intressanta delarna när jag berättar om vilken nytta jag har av de sociala medietjänster som jag använder.
För det handlar inte om att vänta på förankringen utan att förklara nyttan, att bygga incitamenten till att använda sig av sociala medier. Användande är alltid knutet till “what’s in it for me” – inte till något allmänt fascinerande tekniskt mumbo-jumbo.
Uppdatering: Brit har skrivit en intressant postning som går vidare med att sociala medier inte bara är en utmaning för de företag som börjar att nosa på det utan också för hela kommunikationsbranschen. No shit…
Under senaste året har en intensiv diskussion om reklamens vara eller inte vara skett genom de exempel som VA lyfter fram. I grunden tycker jag som Jerker på Åkestam.Holst: att reklam kan vara mycket mer än köpt kampanjplats. Å andra sidan: reklam kan mycket väl definieras som saker som innebär att man köper sin plats. Reklam är en del av den marknadskommunikationsmix som ett varumärke behöver för att skapa kännedom, kunskap (om sig själv) och handlingsbeslut.
Innebär det att PR-byråernas kaxiga “reklambyråernas saga är all” är sant? Inte nödvändigtvis. För likväl som det finns en gräns för hur mycket reklam som det går att kräma in mitt ibland “redaktionellt” innehåll så finns det en gräns där PR-konsulternas nyheter tar över hela nyhetsmediet – och det blir reklam (fast på icke-köpt plats).
Det vi vet är att konsumenter är mer litterata när det gäller reklam, och blir mer litterata när det gäller PR ((det enda som motsätter det här är livskraften hos den seglivade myten om att all reklam eller all pr är bra pr/reklam fortfarande är en “sanning”)). Det innebär också att tilltron till de medier som är bärare av såväl reklam som av PR minskar – konsumenten är mer kritisk desto tröttare han eller hon blir på hög packningsgrad.
Jag brukar definiera marknadskommunikation i tre led. Två traditionella
men den nya ingrediensen är
Den polariserade diskussion som sker inom kommunikationsbranschen; där reklambranschen försöker att förklara sig som den självklara grunden för all marknadskommunikation, där PR-företag försöker sälja in sig som det enda som behövs och där webb-byråer antyder att det enda svaret finns digitalt har en inbyggd fara – att man hela tiden bygger ett “antingen-eller”-tänkande.
För mig är det en självklarhet att varumärket idag är grunden. Produkter är måttligt intressanta långsiktigt och produkterna i sig är allt svårare att positionera eftersom utbudet ökat och därmed har också produkternas unicitet minskat. Positioneringen sker på ett individualiserat plan, där ambassadörer; oavsett om man är anställd eller konsument; skapar differentieringen i konsumentens medvetande.
Genom att börja förstå de mekanismer som finns inom det sociala livet – som blivit digitaliserat fr a inom de sociala medierna, och att det är mekanismer som omskapar varumärkesteorierna, kan också marknadskommunikationen lära sig och omskapa sig själva. Att vara närvarande på den sociala webben, att som företag låta ambassadörer vara grunden för sin närvaro i de sociala knutarna (ett uttryck jag fräckt snor från Jocke Jardenberg) innebär att man till slut tvingas att lyssna och bli deltagare. Varumärket personifieras – och blir mer personligt. Vilket i sin tur skapar incitament till att varumärket blir mer ett lovemark än bara ett brand.
Men allt det måste också underbyggas – genom att använda sig av alla tillgängliga kanaler. Varumärkets värden bygger ambassadörskapet. Bygger en del av kännedomen som sedan fastställs av ambassadörernas närvaro och trovärdighet, och den personliga relation ambassadörskapet faktiskt kan ge.
En första grundläggande förändring kan helt enkelt vara att tänka om själva termerna vi använder. Vi kanske ska prata om marknadskonversation istället för marknadskommunikation. Det innebär att lyssna via de kanaler där man kan lyssna, delta i de kanaler där man kan delta men också att säga det man vill säga i de kanaler som är mer megafoner än andra. För genom att man tillåter sig att lyssna och närvara så blir de delar som handlar om att ropa mer effektiva – eftersom man i konsumentens medvetande har ett förtroende och en (början) på en mer personlig relation.
Så mitt svar på min egen fråga blir snarare: nej, inte som reklam. Men som traditionellt instängslat tänkesätt så är hela kommunikationsbranschen i fara om man inte väljer att förändra sig.
Ett inte alltför välbesökt seminarium höll jag, Annika Lidne och Björn Falkevik igår. Slides och länkar till bambusingar finns här.
Jag, Annika Lidne och Björn Falkevik håller en föreläsning tillsammans på Högskolan Dalarna idag. Följ den via Sthlm Social Media Club och Bambuser. Var med och tyck.